Jag var och tittade in i huset i Birsta i helgen eftersom mamma och pappa håller på att flytta.
Kändes väldigt konstigt och lite "fel" att se det tomma skelettet som en gång var mitt barndomshem. Visserligen så bor jag ju inte längre hemma så därför tror jag att det inte känns lika sorligt som det annars skulle göra, men konstigt känns det. Väldigt konstigt.
Allt var tomt. Alla rum, alla skåp, alla garderober. Till och med fysen stod på vid gavel och var avstängd, urplockad och urtorkad.

Igår lämnade jag min hemmanyckel till pappa så nu har jag verkigen ingen tillgång till huset alls. I Söndags var det förmodligen sista gången någonsin som jag satt min fot där.
Mamma och pappa har redan flyttat och bor nu i kaoset av kartonger i ett halvfärdigt hus på Spikarna. Men fy fan vad fin det blir där.Och det är skönt att se pappa avslappnad och nöjd för en gång skull. Han måste alltid ha någonting att göra och alltid ha något projekt på gång. Jag undrar sannerligen vart de generna tog vägen då både Erik och jag ärvt mammas bekvämliga sida.

I söndags åkte jag även ut för att laga middag åt dem på kvällen då de själva var helt slut efter att ha flyttat hela helgen. Det var lätt förvirrande att försöka laga mat i ett kök man inte visste var någonting fanns eller hur funktionerna på diverse nya köksredskap fungerade. Det har nog aldrig tagit så lång tid att laga spaghetti och köttfärssås. Men det var otroligt mysig att sitta vid matbordet och blicka ut över havet som glittrade i kvällssolen. Överväger nästa att flytta hem igen :P Nä, men i sommar kommer jag nog vara därute väldigt mycket.

ska nog ta och fota lite därute så att ni får se vad jag menar. Så HÄR såg det iallafall ut i januari.